Huset på höjden

Jag är egentligen en rätt så snäll människa, fast med ett jävla humör. Man skulle kunna tro att jag va Italiensk! Fast de som känner mig väl vet att jag oftast driver med folk och kan driva tillbaka. Jag tutar fram som ett tåg och säger alltid vad jag tycker och tänker. Jag är en sån människa som tror på ärlighet och att man vinner på det i längden, trots att man kan bli ledsen.
Jag har fått lära mig att INGEN sätter sig på mig och jag ger mig sällan, ja jag ska nog säga aldrig, utan strid.
Mina närmaste- familj och vänner, betyder ALLT för mig och om någon gör någon av dessa ledsen eller illa, är det jag som tågar fram och ställer till med ett jävla hallå.

Nu är det dax känner jag. Till strid!
Kortfattat:
Mamma är dålig. Väldigt dålig. Jag kan inte säga att vårdgarantin på 3 mån. är något hållbart, inte ens för de som är riktigt jävla sjuka och behöver akutvård. Hon har väntat och haft ont i 1 år. 1 år!!!!!!!!!!!!!! Senast hon var hos doktorn så trodde dom inte att hon skulle bli kallad för sin remiss innan jul i alla fall. Då har det gått 6 mån. sen hon ens fick den. Ghhha!!!!!!!
Varenda dag kämpar hon med smärta. Jag har inte träffat henne på..ja säkert 3 veckor. Hon orkar inte. De gånger hon har gått utanför dörren för att komma hit, eller någon annanstans som inte är ett läkarbesök de senaste halvåret, kan jag räkna på mina fem fingrar. Hon beöver hjälp. INte bara hon, utan också andra sjuka, hinner dö innan de får hjälp.
Den här frågan om att spara på personal inom sjukvården är helt ofattbar. Jag finner fan inga ord för läget är katastrofalt.
Så nu, nu har det gått för långt. Nu är det dax för strid.