Huset på höjden

De senaste veckorna har Noah verkligen kört skiten ur mig. Jag har känt till och från att det varit helt hopplöst och verkligen funderat på att ta hjälp av någon kunnig om hur jag ska bemöta denna arga lilla kille. Han är helt stimmig och man kan inte prata med honom förrän på kvällen när han ligger i sin säng och är trött. Först då kan vi prata om saker som hänt under dagen och varför vissa saker hände och vissa saker som man gjort eller sagt.
Han blir så lycklig när det kommer folk och hälsar på eller när vi åker bort så han blir helt okontrollerbar och okontaktbar. Han slänger saker, pratar bebisspråk och blir som ett helt annat barn.
Fine..det kanske hör till, det är en period, eller trots, ett bekräftelsebehov..kalla det vad du vill. Men det är SÅ JÄVLA JOBBIGT!
Jag vill inte att folk som kommer hit eller som vi hälsar på ska känna "Nä, dom orkar jag verkligen inte ta hit/åka till något mera. Vilka jobbiga/taskiga barn." För egentligen är han så fin. När jag är själv med han är han helt underbar att jag bara vill ta han i famnen, gråta lite och förklara hur underbar, speciell och omtänksam han är.

Det är inte bara jobbigt för oss när han gråter och sktiker när han inte får som han vill. (gråta och skrika är en mild version) För Noah är det jättejobbigt...det tar sån energi från han.
Jag bara orkar inte bråka med han mer. Jag orkar inte med att han inte klarar att någon annan än han får uppmärksamhet. Jag vill bara att den där gulliga lilla pojken som han är när vi är själva ska komma fram och visa sig.


Fina älskade lilla skruttunge.

Ovanligt kort. Oftast brukar Noah brotta ner Eddie när han vill pussas. Eller så vill Eddie pussas och då vill inte Noah.