Huset på höjden

Ibland går jag helt totally bananas på mina kidz, speciellt den stora. Idag är tyvärr en sån dag. Noah har helt slått av öronen och lyssnar fan sämre än en hörselskadad person. Allt blir fel både för mig och han. Om den här perioden ändå kunde gå över, ghhhhhhhhaaaa!!!! Han är som en trotsig tonåring och jag vet inte vad jag ska göra. Det hjälper inte med någonting. Jag tvivlar inte på att jag inte är en bra mamma, för det vet jag, det är jag.
Men jag kanske inte är världens bästa, så den dagen mina barn kommer säga att jag är det, kommer jag verkligen ta det till mig och känna mig som världens bästa just då.

Jag gormar, skriker, trotsar och har väldigt bestämda regler. Jag väljer ju att sätta bestämda regler för att det ska bli så lätt som möjligt både för mig och mina barn. Vad andra tycker struntar jag fullkomligt fan i. Jag uppfostrar mina barn och inga andras. Fine, jag kan vara hård. Men jag tror att så småningom om man visar sig bestämd med en gång, får barnen respekt för en och kanske inte blir så pjåkiga ändå. Jag vet att min pappa alltid satte hårt mot hårt och han fick jag en enorm respekt för. Mamma däremot var mjäkig, tröstade alltid och var inte direkt bestämd, och vad hände när jag blev stor tor ni..Jag hade INGEN som helst respekt för henne och vilka regler hon gav mig då.
Regler finns av en anledning.

Och fan va bra vi föräldrar är som är hemma med barnen hela tiden. (jo älskling du e också bra) Tänkte på det förut. Hade två barn som skrek och gormade och skulle slåss för dom inte fick som dom ville. Och mitt i allt stod jag och försökte ha världens tålamod, dammsög för det skulle va fint här hemma eftersom det låg smulor över hela jävla köket, donade med tårta för kalaset, plockade upp leksaker för femtioelfte gången idag, ordnade med mat och tvätt och samtidigt försökte hålla på "mina regler." Hur fan orkar man? Stor eloge till mig sjäv för att jag inte gått in i väggen alltså, för en trotsig 3 åring, en grinig 1-åring och ett helt jävla hus som behöver ses om hand om varenda dag är fan inte att leka med.

Puh..det där var skönt. Egentligen skulle det vart skrivit i versaler för jag känner för att skrika rakt ut. Men nu känns det bättre.
Tack för att ni lyssnade, nu återgår vi till att försöka fira födelsedag här hemma.